Vågar du utmana dig själv?

Att våga vara modig och samtidigt våga vara sårbar. Att våga ta ett felsteg och gå vidare.

Läste ett fint inlägg av en klient i går som fick mig att fundera lite.

Vad är mod, och hur kan det stärka oss som människor? Det kan vara olika för oss alla såklart.

Att som jag själv 58år gammal utmana mig själv med att lära mig simma. Har aldrig direkt varit rädd för vatten. Men väl i en liten insjö i somras med en gammal väns hjälp som simlärare försöka mig på något som verkade omöjligt... att ens klara av att flyta.

Där krävdes det en del mod. Att sedan därifrån göra små framsteg för att sedan misslyckas.

Det kräver en del mod och samtidigt att ta nederlaget stärkte mig som person.

Att igår efter inte så många timmar i vatten simma frisim för första gången, kasta mig fram i vattnet med ny kunskap om kroppens flytförmåga har plötsligt fått mig att ödmjukt växa.

Det som jag vet sedan gammalt att ingenting är (o)möjligt. Vi kan lära oss och våra kroppar att allt är möjligt. Jag försöker applicera det dagligen med klienter på kliniken att våga ta steget... ett i taget även när det smärtar och tar emot. Men till sist kommer det där första steget som känns sådär fantastiskt. Lättare än innan, kanske mindre smärtsamt då kommer glädjen av att ha lyckats, att ha haft modet att inte ge upp att allting är möjligt!

En annan grej som också stärker, är att våga göra bort sig. Som i bassängen bland simmande småbarn och föräldrar våga visa att jag kan inte själv..... alltid. Det är modigt tycker jag ;)